Världsledande forskare på plats under SOTA-möte

Professor Jonathan Ledermann från Department of Oncology på University College London ser ljust på framtiden inom ovarialcancer – men det finns stora utmaningar längs vägen. Jonathan var en av huvudtalarna under Roches SOTA-möte om ovarialcancer i Stockholm den 21 november. 

Jonathan är sedan 1990 professor i onkologi på University College i London och en av de mest framstående forskarna på området. Under SOTA-mötet i Stockholm höll han två föreläsningar. Den första med en uppmaning om att lyssna på patologerna, då biologin blir en allt viktigare parameter vid behandling av ovarialcancer. Eftersom behandlingsmöjligheterna länge varit begränsade har vi sett på alla typer av ovarialcancer på samma sätt, menade han. Men tack vare en snabb utveckling har situationen förändrats.

- Nu har vi möjlighet att utnyttja skillnaderna i olika typer av ovarialcancer vid val av behandling. Vi kan till exempel se att låggradiga serösa tumörer beter sig annorlunda och i större utsträckning är lokala. Det kommer mer och mer kunskap om att de svarar bra på kirurgi och hormonbehandling, men att kemoterapi bör undvikas i första linjen, nämner Jonathan som exempel.

Ljust för BRCA-patienter

Ett av Jonathans viktigaste budskap under SOTA-mötet gäller patienter med höggradig BRCA-muterad cancer. Här kommer helt nya möjligheter i första linjen inom en snar framtid, tror Jonathan. Han berättar om att han under lång tid tvekade på om så kallade PARP-hämmare skulle kunna visa någon större effekt, men gläds idag åt att hans tvivel motbevisats. 

- Det kommer ändra vår syn på behandlingen av dessa patienter. Vi kommer kunna testa efter BRCA tidigare än idag och därför sätta in effektiv behandling tidigare. Det kommer göra en enorm skillnad för patientgruppen, siar han om den snara framtiden.

Stora utmaningar att ta oss an

Trots en positiv utveckling på många håll finns det finns fortfarande många utmaningar vi behöver ta oss an. En är för patienter med klarcellig ovarialcancer där det behövs nya behandlingsmöjligheter och där forskningen inte ännu visar några tydliga resultat. Överlag behövs fler behandlingar för de olika biologiska subgrupperna, menar han.

Den största utmaningen inom ovarialcancer är dock en annan: Återfall och resistens, vilket Jonathan fokuserade på under sin andra föreläsning för dagen.

- Den största utmaningen framåt är resistens och återfall. Runt 80 procent av patienterna med spridd cancer får återfall och skapar resistens mot behandlingen. Vi behöver hitta sätt att minska den siffran.

Nya synsätt krävs

Komplexiteten vid behandling av återfall är större än vid första linjens behandling. Jonathan beskriver det som en algoritm där behandlingsbeslut måste tas utifrån symtom, tumörens placering och patientens mående. Inom kort kommer nya guidelines från ESGO, som Jonathan sitter i rådet för. Han hoppas det ska kunna sätta igång en förändring där vården i större utsträckning tar hänsyn till alla de behandlingsmöjligheter som finns idag. Han exemplifierar:

- De gamla riktlinjerna kring platinumkänslig eller platinumresistens cancer har funnits i cirka 25 år. Det finns ingen logik i att bedöma sjukdomen som platinumresistent om man får återfall efter fem månader och tre veckor, medan ett återfall veckan senare anses vara platinumkänslig. Det finns så mycket mer möjligheter och bättre tankesätt idag.

Han anser även att livskvalitet ska ta större plats vid bedömning av lämplig behandling efter återfall. 

- Vi behöver bli bättre på att väga överlevnad mot symtomfri livskvalitet. Det tycker jag är en nyckel i omhändertagandet av dessa patienter.

Immunterapi runt hörnet

Ett spännande framtidsspår som Jonathan nämnde är immunterapi. Immunterapin har fått ett stort genomslag inom andra cancerformer, såsom malignt melanom, och nu läggs stora resurser på att undersöka immunterapins möjliga effekt inom ovarialcancer.

- Just nu har vi väldigt osäkra data, men det är mycket studier på gång där immunterapi kombineras med andra behandlingar. Vi kommer få se mycket spännande de närmaste fem åren, avslutar Jonathan.